Jag träffade J första gången för ett och ett halvt år sedan. Ung, stilig och med världens snällaste ögon. Han sökte jobb, hade erfarenhet och jag anställde honom. O han var grym i cafeet, i början. Hans mamma var allvarligt sjuk och därför kom han inte ibland, ibland hade han fått stryk av sin pappa, då kom han inte heller, alltid utan att höra av sig. Rico var skeptisk till J men jag försvarade honom, dag ut och dag in. Saker började försvinna i cafeet, de andra klagar på att han börjar bli agressiv. Men jag kunde inte riktigt tro på allt. Istället lånade jag ut pengar till honom när han behövde till sin sjuka mamma. Men så en dag försvinner en större mängd pengar från kassan. På en övervakningskamera ser jag att det är J o då är det inte så mycket mer att försvara. När han som vanligt kommer till jobbet några dagar senare, hans mamma är sjuk igen, är han helt oförstående. Jag tänker för en kort sekund att kanske har jag sett fel ändå, innan jag kör ut honom. Han kommer aldrig tillbaka igen. Förrän idag. Han glider in på cafeet, stilig, välklädd, äldre. Äter lunch. Vi kallpratar. Han verkar nöjd med livet, bor i Argentina och vill visa upp sej. Trots att han verkligen lurade mej på så många sätt så lärde han mej mycket viktigt om tillit här i Bolivia. Vilket har hjälpt mej mycket efteråt. O visst är J skyldig mej både mobiltelefon o massa pengar men bättre att skiljas som "låtsasvänner" än fiender i ett land där man inte alltid förstår sig på spelreglerna...
No comments:
Post a Comment